Mot den bakgrunden är det närmast en definitionsfråga om han lyckats eller misslyckats så här långt.
Klart är att de politiska svårigheterna just nu tornar upp sig för presidenten och hans parti, demokraterna. Var tionde amerikan är arbetslös (bortåt det dubbla om man räknar in undersysselsatta och de som inte ens försöker finna ett jobb) och ekonomin står och väger. Sjukvårdsreformen har kört fast i kongressen trots att demokraterna har egen majoritet i båda kamrarna.
Obamas eget opinionsstöd har sjunkit från 70 till 50 procent eller därunder, och på själva ettårsdagen av tillträdet beslöt väljarna i det liberala och upplysta Massachusetts att i ett fyllnadsval ersätta den legendariske demokratiske senatorn Ted Kennedy med en totalt okänd republikan (om man bortser från att vederbörande vunnit en tävling som sexigaste man i sin ungdom). Därmed mister demokraterna sin ”supermajoritet” i senaten och kan inte längre stoppa republikanerna från att prata ihjäl sjukvårdsreformen (filibuster).
Valresultatet i Massachusetts kan delvis förklaras med att demokraterna tog segern för given och skickade fram en helt hopplös kandidat. Men det är uppenbart att väljarna också sände en politisk signal till presidenten: Bli tydligare med vad du vill, ta kontrollen och sätt litet fart! Obama har gett kongressen alltför fria händer att utforma sjukvårdsreformen och han har inte kunnat lugna dem som oroar sig för försämringar, till exempel de äldre som redan har fri sjukvård och anställda med goda företagsförsäkringar. Andra väljare är besvikna över att kohandeln i kongressen håller på att urvattna reformen.
Demokraterna tvingas nu tricksa igenom sjukvårdsreformen i kongressen, antingen så att representanthuset tar senatens version osynad eller försöker få igenom ändringar i budgetbehandlingen, då det räcker med enkel majoritet i senaten. Vad man än gör, lär resultatet bli att reformen ytterligare diskrediteras. Valet i Massachusetts har också skadat presidentens auktoritet bland de egna lagstiftarna som till största delen ska möta väljarna i höst.
Lägg till detta att de utrikespolitiska framgångarna i stort sett uteblivit. Klimatmötet blev ett fiasko, USA utmanas öppet av både Israel och Iran, och för den delen även Kina, vad gäller mänskliga rättigheter. Smarta generaler har tagit över ”kriget mot terrorismen”, och de militära tjänstemännen i Pentagon har uppmanats att sluta bära fältuniformer på jobbet. Annars är det mesta sig likt, utom att Obama skickat ytterligare 30 000 soldater till Afghanistan och öppnat en ny front mot terroristerna i Jemen och snart måste öppna ytterligare en i Somalia.
Det är svårt att se några snabba framgångar på det utrikespolitiska området (men väl nya bakslag). Ska valet i höst inte bli en katastrof för demokraterna, måste Obama snabbt kunna redovisa resultat i inrikespolitiken. Han måste få igenom sjukvårdsreformen, sätta åt bankerna hårdare och kanske lansera ytterligare stimulanser för ekonomin. Silkesvantarna måste av mot den återuppståndna högern, som ändå aldrig kan övertygas.
Amerikanerna måste få se en president som inte bara resonerar utan också handlar. Bättre att gå på en snyting ibland, än att framstå som kraftlös. Nobels fredspris vinner – tyvärr – inga val i USA.