2010 är ett stort avtalsår. Hundratals centrala kollektivavtal och tusentals lokala avtal ska förhandlas om på arbetsmarknaden. Förhandlingarna kommer att genomföras under en ekonomisk kris med en stigande arbetslöshet. Vi säger ofta inför en avtalsrörelse att det blir svårare än någonsin. Den här gången talar mycket för att det stämmer.
I medierna har vår motpart Svenskt Näringsliv tydligt uttryckt att de inte vill lägga en enda krona i de centrala avtalen, allt ska förhandlas lokalt och helst individuellt. Självfallet är allt detta helt oacceptabla utgångspunkter för våra medlemmar.
I LO-samordningen har vi kommit fram till lönekrav på 2,6 procent, dock lägst 620 kronor/månad. Samtidigt fortsätter vi med jämställdhetspotten för att minska löneglappet mellan män och kvinnor och kraven har i övrigt en låglöneprofil. Vi tycker att dessa krav är väl avvägda och ansvarsfulla i ett ostadigt arbetsmarknadsläge och i mötet med en osäker framtid.
Avtalsrörelsen 2010 kommer dock inte bara att handla om kronor och ören. Det kommer också att finnas principiella frågor som blir minst lika viktiga. Vi kommer i denna artikel att fokusera på den nya trenden, nämligen att företag sparkar sin personal och i stället tar in bemanningsföretag.
På senare tid har ett, inte på något sätt unikt fall fått extra mycket uppmärksamhet. Klädkedjan Urban Outfitters valde – i stället för att hörsamma de anställdas önskemål om kollektivavtal – att sparka allihop och i stället erbjuda dem anställning via ett bemanningsföretag. Det blir lättare att hyra in endast de personer man önskar och ”överskottet” av människor har någon annan ansvaret för.
En mycket oroande utveckling de senaste åren har varit utländska bemanningsföretag som förser svenska huvudentreprenörer med billig arbetskraft. Efter EU:s utvidgning har vi en öppen arbetsmarknad i Europa. Problemet är att dessa företag oftast inte konkurrerar med svenska företag på lika villkor. Det är därför ingen slump att Bemanningsföretagens branschorganisation har uteslutit ett flertal av dessa oseriösa aktörer.
Det måste samtidigt konstateras att bemanningsföretagen har blivit en del av arbetsmarknaden. Därför är det viktigt att se över den arbetsrättliga lagstiftningen så att det inte är möjligt att använda bemanningsföretagen för att komma förbi kollektivavtal eller de skyddsregler som bland annat finns i LAS. Fackföreningarna måste också få reella möjligheter att kunna kontrollera så att de anställda i bemanningsföretagen får den lön och villkor i övrigt som gäller i branschen.
Den fackliga oron för bemanningsföretagen delas av svenska folket. Byggnads och några andra fackförbund lät opinionsföretaget Novus Opinion mäta vad den svenska allmänheten tycker om detta.
På frågan ”Tycker du att det är rätt eller fel att arbetsgivare säger upp anställda och tar in arbetskraft via bemanningsföretag?” svarar 77 procent att det är fel, elva procent att det är rätt och resten svarar ”vet ej”.
Ingen verkar heller vilja drabbas av detta, nästan ingen vill ha sin anställning i ett bemanningsföretag. På frågan ”Skulle du personligen föredra att ha din anställning hos ett bemanningsföretag eller direkt i det företag där du utför ditt arbete?” svarar 88 procent att de vill ha sin anställning direkt i det företag där de utför sitt arbete, två procent föredrar bemanningsföretaget, en procent svarar ”vet ej” och för nio procent spelar det ingen roll.
Novus Opinion har på uppdrag av Byggnads och andra fackförbund också ställt följande fråga ”Tycker du att företag ska kunna säga upp personal och sedan återanställa samma personer via bemanningsföretag, som ett sätt att kringgå Las?” 74 procent av allmänheten svarar nej, bara elva procent ja och resten vet ej.
Resultaten i denna undersökning är slående. Svenska folket gillar inte denna utveckling och vill att facket ska göra vad de kan för att lyfta in frågan i årets avtalsrörelse.