”Jag avskyr dina åsikter men är beredd att dö för din rättighet att framföra dem”, så uttryckte sig en gång i tiden en känd filosof. När vi läser de orden så anser vi att det borde vara självklart att det skall vara så. Ädelt och respektfullt. Men – fungerar det i verkligheten? I Sverige har vi en diskrimineringslag som gör det olagligt att diskriminera eller kränka någon utifrån religion, hudfärg, etniskt ursprung, sexuell läggning med mera. Men – att kränka eller diskriminera någon utifrån deras politiska ståndpunkt – det är helt lagligt. Där finns det en lucka i lagen som sannolikt lämnats helt öppen så att de etablerade politiska partierna därigenom kan spy ut sin galla över politiska krafter som hotar deras maktpositioner.
Av någon anledning så är vi människor enormt mottagliga för skräckpropagande i alla dess former. Just nu skräms vi av att svininfluensan skall drabba oss. Men värst av allt tycks numera vara att ett nytt politiskt parti skall få folkets stöd och lyckas etablera sig i vårt land.
Det har blivit helt rumsrent att bedriva en jakt med alla former av vapen efter Sverigedemokraterna (SD). Man kan snart sagt finna former av denna jakt överallt. Inför kyrkovalet så uppmanades folk att gå till vallokalerna och rösta så att inte SD får chansen att komma in.
Om man är medlem i kyrkan, vill påverka kyrkans sätt att verka genom sin röst, åtminstone har en någorlunda kristen livssyn, så borde man även veta lite mera om ”allas lika värde” även då det gäller politik. Men skrämselpropagandan prioriteras högre än respekten för demokratins ursprungliga innebörd.
På ledarsidorna i snart sagt varenda tidning utfärdas varningar för hur farligt det skulle vara för vårt land om SD får såpass mycket stöd att de kan etablera sig i kommunal-, landstings- och rikspolitiken. Om framtiden vet vi ingenting men det som varit har vi erfarenhet av.
Vi har och har haft politiska styrningar i detta land som skuldsatt både kommuner och stat så till den milda grad att våra kommande generationer kommer att få ett litet helvete att klara av denna finansiella börda. Vi betalar idag för statsskulden mer än 100 miljoner per dag bara i ränta på vår statsskuld. Det är sådana fakta som skrämmer mig, och ännu värre är det att de anser sig vara bäst av alla på att styra landet.
Precis samma sak kunde man konstatera nyligen beträffande det norska Stortingsvalet. Ledande svenska socialdemokrater uttryckte tydligt hur oansvarigt det skulle vara att rösta på Fremskrittspartiet (FrP). Vad vet egentligen svenska socialdemokrater om vad som sker om FrP eller SD får ökat inflytande i politiken? Jag tror att det är svårt att finna aktuella exempel på vilken skada dessa partier vållat vårt samhälle. Däremot så finns hyllmetrar att läsa om vad kommunismen ställt till med, hur många miljoner som förlorat sitt liv på grund av kommunisterna, hur folk förtrycks i kommunismens namn.
Likväl har socialdemokraterna ingenting emot att samverka med denna politiska kraft genom valteknisk samverkan både på riks- och regional nivå. Att kommunisterna bytt namn till Vänsterpartiet (V) gör ju inte att de blir rumsrena för det. “Snus är snus om än i gyllene dosor”. Kommunisterna seglar bara under falskt flagg, men eftersom socialdemokraterna behövt deras stöd under många år så har de fått den svenska socialdemokratins välsignelse.
Jag var personligen med om att bilda Ny Demokrati i början av 90-talet, och jag skulle kunna skriva en hel bok om hur vi trakasserades och rentav diskriminerades av i första hand de svenska socialdemokraterna, friskt påhejade av folkpartisterna.
Det är mot denna bakgrund jag idag blir upprörd över den klappjakt som bedrivs gentemot SD. De skall inte få annonsera i vissa tidningar, personal inom posten får hedersutmärkelser för att de vägrar dela ut SD-material som de redan betalt porto för med mera.
Denna debattartikel har jag inte skrivit för att jag är drabbad medlem i något av ovannämnda partier, absolut inte, men jag skriver den för att jag blir uppriktigt förbannad när jag kan konstatera att så många politiska partier inte kan skaffa sig väljare genom att i ord och handling visa sin egen förträfflighet, utan mestadels genom att smutskasta andra och bedriva en skräckpropaganda som rimligen borde vara ett fall för diskrimineringsombudsmannen.