Nu slår marknadskrafterna tillbaka med fruktansvärd kraft mot EU:s nya medlemsländer i Östeuropa. Riskkapitalet försvinner lika snabbt som det kom. Den redan höga arbetslösheten stiger brant, valutorna sjunker som stenar och några länder är snubblande nära statskonkurs. Fem års framsteg har raderats ut på några månader. Den sociala oron ökar.
EU:s aptit att växa har ibland varit större än Unionens förmåga att svälja de nya tuggorna. Politiskt och ekonomiskt ofullgångna länder har efter hårda nattmanglingar, som mycket varit ett spel för gallerierna eftersom EU-politikernas prestige inte tålt några misslyckanden, en morgon förklarats vara fullgoda demokratier och om inte mogna marknadsekonomier så i alla fall på spåret mot EU:s höjder. Trots närmast ottomansk korruption i de ledande skikten i Östeuropa, outvecklat bankväsende och en svag rättsapparat, och trots att inget av de nya medlemsländerna gjort upp med vare sitt pronazistiska eller kommunistiska förflutna.
Bland EU:s politiker råder föreställningen att hela unionsbygget rasar om det inte ständigt utvidgas. Utvidgningen ger politiker och tjänstemän ett alibi för att inte ta itu med EU:s egna institutionella problem. I stället har man förvärrat dessa genom att ta in fler och fler medlemmar utan att ändra organisationen. EU:s handlingsförlamning under den ekonomiska krisen visar bristerna i beslutsstrukturen.
De ekonomiska problemen i öst drabbar också EU:s gamla medlemsländer. Svenska banker som deltagit i den ekonomiska kapplöpningen i Östeuropa släpar på potentiella skuldberg som minskar deras möjligheter att serva svenska kunder och drar ner värdet på den svenska kronan. Därmed inte sagt att den ekonomiska krisen i Sverige bara beror på engagemanget i Östeuropa. Men den ansvarslösa utlåningen i Baltikum, uppskruvad av direktörernas bonussystem, har förvärrat krisen både för Sverige och de baltiska länderna.
Värst är det i Lettland och Ungern, medan t ex Slovenien och Tjeckien hittills klarat sig bättre. Polen har också förutsättningar att ta sig något så när helskinnat genom krisen. Att polacker som arbetat i Västeuropa nu kommer tillbaka är snarast en fördel för landet. Men överlag är bilden dyster. Man kan visserligen säga att det ser ännu värre ut för länder som inte kommit med i EU, till exempel Ukraina. Men frågan är ändå om inte flera av östländerna mått bättre av att få stå i EU:s väntrum några år till. Nu slängdes de ut på marknaden innan de var förberedda, och då hjälper det inte hur mycket EU-bidrag som pumpas in i deras ekonomier.
Ibland har EU inga recept alls. Det gäller till exempel energiförsörjningen, där Östeuropa på ett nästan groteskt sätt sitter i knäna på den forna ockupationsmakten. Som om det inte var tillräckligt, driver tyskar och holländare fram ett gasledningsprojekt genom Östersjön som ska göra Europa ännu mer beroende av ryska gasleveranser.
Den ekonomiska krisen är så här långt ett misslyckande för EU, och när medlemsländerna på egen hand och med hjälp av gamla internationella institutioner som IMF fått ordning på sina ekonomier igen, borde de ta sig en ordentlig funderare på vad de ska ha EU till och hur Unionen ska fungera rent praktiskt. Tills de funnit svaren på dessa frågor, borde alla planer på vidare utvidgning läggas på arktisk is.